Inte självupplevt
på golvet
en blodig mattkniv
ditt vridna hånskratt
fastnade
mitt på näthinnan
levde ett eget liv där
i flera år
brast och vred
mitt hjärta till
oigenkännlighet
jag älskade och hatade
och växlade mellan detta
tills jag inte visste
vad som var vad
vad det var
som
spräckte mina sömmar
och till slut
fanns lösningen
inuti mig
jag födde den
när jag födde dig
även om jag ännu
(oftast på natten)
känner din blodsstank
kan jag nu se
att svart är svart
och vitt är vitt
och minnet av dig
ska aldrig mer
få mig att falla
Kommentarer
Trackback
